Vad är gruppsykoterapi?
Psykoterapigruppen
En psykoterapigrupp består vanligtvis av 6-8 personer som samlas en gång per vecka. Enstaka grupper träffas två gånger. Gruppsykoterapeuten samlar och väljer ut gruppdeltagare som skall kunna fungera tillsammans. Grupperna träffas antingen i 2 år eller har s k halvöppen form där gruppdeltagare börjar i en redan pågående grupp där någon slutat och lämnat en plats. Därmed kan deltagarna välja den tid de går i gruppen och både start och avslutning blir mer individuell.
Gruppsykoterapeuten
Utöver sin grundutbildning i psykoterapi har en legitimerad gruppsykoterapeut, i likhet med andra legitimerade psykoterapeuter, i allmänhet en treårig utbildning som lett fram till examen och legitimation. Sådan utbildning har sedan 1980-talet kontinuerligt bedrivits vid utbildningsenheten vid Långbro sjukhus, IPP och vid Psykoterapisällskapet i Stockholm AB.
Ubi, Barn och ungdomspsykiatrins (BUP) utbildningsenhet, har tidigare bedrivit legitimationsgrundande gruppsykoterapiutbildning med inriktning på barn och ungdomar.
Gruppsykoterapins unika behandlingspotential
Gruppsykoterapins behandlingspotential ligger i interaktionen och kommunikationen mellan gruppdeltagarna. Att möta andra med likartade livshistorier, att berätta och dela sina erfarenheter, tankar och känslor, att bli speglad och aktivt spegla andra ökar förmågan att förstå och hantera sig själv och andra samt utvecklar den egna självkänslan.
I gruppen aktiveras våra anknytningsbeteenden, våra typiska mönster att relatera, som kan utforskas, bearbetas och läras om. Vi kan få tillgång till och förstå våra djupaste känslor, impulser och önskningar. I och utanför gruppen kan vi pröva nya sätt att relatera, leva våra liv och träna sociala relationer. Genom gruppens olika faser och de teman, som uppstår i gruppen, utvecklas det interpersonella lärandet. Till skillnad mot i individualterapi finns möjligheten att pröva nya förhållningssätt till sig själv och omvärlden redan i terapigruppen. Gruppbehandlingen får med andra ord både en läkande och lärande effekt.
Gruppsykoterapins utveckling
Gruppterapin har sina rötter vid 1900-talets början med psykoedukativ gruppbehandling av somatiska patienter. Utveckling skedde utifrån det ökade intresset i samhället för det mellanmänskliga och det socialas betydelse för människans intrapsykiska dynamik och processer.
Bland de psykoanalytiker, läkare, psykologer, sociologer i Europa och USA som utvecklade olika former av grupper och teorier fanns Lewin, Moreno, Perls, Bowlby, Winnicott, Maxwell Jones samt Foulkes och Bion. De två sistnämnda har haft speciell betydelse för gruppterapins framväxt, vilken skedde i London efter andra världskriget. Det skapades utvecklings- och gruppsykologiska teorier, terapier och behandlingsinstitutioner, då det fanns behov att ta hand om krigets traumatiserade soldater, civila vuxna och barn.
Under 60- och 70-talet togs i Sverige kontakter med gruppterapiverksamheter främst i England, USA och övriga Skandinavien (Ahlin, 1996). Olika former av behandling utvecklades inom barn- och vuxenpsykiatrin, social- och missbruksvården mm. På lärosätena erbjöds gruppterapi och gruppterapiutbildningar som en del av läkar-, psykolog- och socionomutbildningarna. I Sverige har en legitimationsgrundande utbildning i gruppsykoterapi funnits ända fram till början av 2010.
Efter en längre period av kunskapsutveckling utifrån olika teoretiska modeller med fokus på individen och individualterapi har intresset för gruppbehandling och kunskaper om grupprocesser åter ökat. Mycket arbete med olika grupper pågår i Sverige idag inom vård, omsorg, skola, arbetsliv och ideell sektor. Ekonomiska fördelar för enskilda såväl som för samhället har betydelse. Så har också arbetsmiljöaspekter för behandlarna, då det är mindre betungande att i grupp möta personer med komplicerad problematik (Marzeali & Munroe-Blum, 1994).
Behovet av gedigen professionell gruppkunskap som metod har därmed ökat.
Referens:
Ahlin, G. (1996). Exploring psychotherapy group cultures; Doktorsavhandling,
Stockholm: KAROLINSKA INSTITUTET
Forskning
Gruppterapi har ett brett användningsområde. Det finns stark internationell evidens för att gruppterapi generellt har god effekt. Forskning under 90-talet, som jämfört utfall av individualterapi och gruppterapi i samma studie visade på inga skillnader (Smith, Glass & Miller, 1980; Tillitski, 1990; Piper & Joyce, 1996). Annan forskning visade i vissa fall högre effekt i gruppterapi än i individualterapi och i vissa fall högre effekt i individualterapi. (Tschuschke, 1999).
I ett mångårigt norskt projekt jämförde man korttids- och långtidsterapi i grupp. (20 resp 80 grupptillfällen 1 ggr/vecka.) Den genomsnittliga positiva effektstorleken för bägge var 0.8 (Lorentzen et al, 2013).
En färsk sjuårsuppföljning visar att för patienter med personlighetsstörningar gav bägge terapiformerna effekt samtidigt fortsatte effekten att förbättras än mer efter avslut för de som gått i den längre gruppterapin
(Lorentzen et al, in press).
Senare års forskning visar på bra behandlingsresultat med behandling av speciella patientgrupper med symptom som depression, stressrelaterad psykisk ohälsa, social fobi, panikångest, tvångssyndrom, ätstörningar, beroendeproblem, trauma samt vid stöd vid allvarlig sjukdom, personlighetsstörning och schizofreni. (Fuhriman & Burlingame,1994; Burlingame et al, 2003; Knauss, 2005, Burlingame et al, 2004). Goda resultat har också visats i grupper med anhöriga, äldre, unga vuxna, barn och ungdomar med psykiatrisk problematik. (Mackenzie, 1997; Bieling et al, 2006)
I en svensk studie av korttidsterapi i grupp med långtidssjukskrivna med utmattningssyndrom (Sandahl et al, 2011) fann man god symptomförbättring och ingen skillnad i resultat mellan fokuserad gruppterapi, kognitiv terapi i grupp och individualterapi.
För mer information om gruppsykoterapi:
Sandahl, C. m fl. Gruppens potential – att leda och utveckla gruppbehandling.
Natur & Kultur, 2014.
Sjöqvist, S. Gruppterapeutiskt Forum – startskottet för den skånska psykoterapin.
Psykoterapi #1/2014.
Socionomen #6/2014.